Ricardus

Jag låter rubriken förbli densamma ett tag för den säger så mycket och det finns inte så mycket mer att säga.

Det går inte att i ord beskriva den tacksamhet jag och min mor känner över er omtänksamhet och allt fint ni skriver !  Vi blir så rörda och så tacksamma båda två. Och vi läser allt !

Så är det en ny dag. Var på sjukhuset nästan hela eftermiddagen igår. Han sover lugnt, djupt och rofyllt nu nästan hela dagarna. Tittar upp någon gång ibland och svarar ett lågt ja eller nej på tilltal men annars är det inte mycket mer nu.
Igår när hans syster kom så svarade han lågt: Är du här igen du nu ?   hahah han har humor mitt i alltihop. Men det har mycket att göra med att han är påverkad av morfinet. Han får smärtstillande flera gånger varje dag. För han ska inte lida, inte ha ont. Han ska få ett så lugnt, stilla och smärtfritt avslut som möjligt.
Fler och fler av hans organ ger upp. Det är inte lång tid kvar nu.

Det här är livets värsta baksida. Jag och min mor är försatt i ett brutalt vakum. Ett vakum som det är svårt att vara i och som det tar lång tid att ta sig igenom. För oss kommer livet aldrig bli detsamma mer. Vi har accepterat det även om vi kommer få brottas med den acceptansen många gånger i våra liv. Vi har varandra. Vi står nära varandra och vi kommer att ta hjälp av varandra, av släkten, av våra vänner och arbetskamrater. Det är en uppmaning också till er utomstående som blir berörda: Stå nära varandra, ta hjälp av varandra ! Det finaste vi har är hans minne och det ska ingenting få ta ifrån oss !

Jag tänker så mycket på min farmor och farfar. Jag är så tacksam över att få ha er nära. På min faster. Det här ska inget syskon behöva uppleva. På alla görans övriga släktingar, vänner och arbetskamrater som har känt honom olika länge. Det här blir kämpigt för oss alla men tillsammans ska vi bemöta det svåra och klara av det !

Jag tänker så mycket på hur den sista stunden med honom ska bli, hur det ska bli i framtiden. Jag är visserligen ganska lugn men ändå så arg, så ledsen och så besviken på denna värld och på att han inte kommer få uppleva allt som kommer hända i framtiden. Fast i min värld så kommer han få det ändå. Han ska bo i våra hjärtan. Han finns ju ändå bara på andra sidan. Det är ju så nära. Men ändå så långt borta. Skillnaden är att vi inte kan nå honom där men det är till en värld vi alla en gång har utgått ifrån och en gång kommer att komma tillbaka till. Och då träffas vi alla igen. Den övertygelsen ger mig tröst och trygghet i det svåra. Fram tills vi träffas kommer han vaka över oss som finns kvar.

Jag och min mor tänker fortsätta att leva våra liv fullt ut. Något annat är otänkbart. Göran skulle bli rasande om vi inte tog vårat ansvar ! Att min mor fortsätter att leva livet fullt ut för livet ska levas även i det svåra. För det svåra är en naturlig del av det här livet. Att jag skaffar mig ett bra jobb, en stabil ekonomi, bildar min egen familj och ger mina barn en bra uppfostran. Det är vårat löfte till honom !
Det gäller även för er utanför den närmaste kretsen. Minns honom med glädje och värme, var stolta över att ni fått lära känna honom och lev av detta livet fullt ut i alla dagar.

Det känns hemskt att skriva såhär medan han fortfarande andas. Men vi vet vad som kommer att hända. Snart finns han bara i våra minnen. I mitt och min familjs minnen får han hedersplatsen. Han blir det finaste minne vi kommer att ha.
Och det minnet kommer vi att bära med värme, stolthet och tacksamhet.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag,
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag,
Men ibland blir den aldrig densamma mer.

Ta hand om er, var rädda om varandra !

Varma kramar från Rickard.