Ricardus

I dag är det söndag. Det är den röda dagen i veckan. Veckans vilodag.
Men för mig och min mor har det inte blivit någon vila sen i fredags. Visst, vi sover på nätterna men tiden innan man går och lägger sig och stunden efter man vaknar på morgonen är inte roliga. Allting blir så otroligt påtagligt då !
Sen går man som i ett vakum utan mål och utan slut under dagarna. Vissa stunder går det lite bättre, man pysslar på hemma i sin egen takt eller är ute och går och känner sig lite lugnare. Andra stunder är man väldigt ledsen. Men jag tror att det viktigaste är att man tillåter sig att vara ledsen. Att tillåta sig själv att verkligen inse att det är något tragiskt som har hänt och försöka hantera detta på ett så bra sätt som möjligt. Fast såhär i början går det inte så bra ändå. Det är något som kommer sjunka in med tiden att detta faktiskt har hänt. En saknad, ett tomrum, ja en acceptans man kommer få brottas med många gånger under sin egen återstående tid här.

Mitt i all sorg och saknad är det skönt att veta att han har det bra nu. Lungt och stilla samt att han får bo med sin morfar, mormor, farfar, farmor, ja även med min morfar och mormor. På andra sidan i ett land där ingen sjukdom och smärta finns mer, där inga ovänner finns (även om min far hade få sådana här också), där dom har träffats och är samlade tillsamans för att vaka över oss som är kvar på den här sidan fortfarande. Dom ser oss, vet vad vi gör varje dag och dom kommer och hälsar på oss ibland och visar sig för oss utan att vi för den skull ser dom eller kan höra dom. Dom vet vad som kommer hända oss i framtiden och dom beskydar oss från ondska och sjukdomar. Tror man på andliga beskyddare så har jag nog 2 nu. Min far och min mormor hjälper varandra att beskydda mig och min mor och ser till att vi kommer få det bra och att vi klarar den tuffa vandringen vi nu måste göra själva.
Även min farfar, farmor och faster är under högre beskydd nu.

I fredags sov jag till klockan 11 men gjorde mig snabbt i ordning och vi for på rosins begravningsbyrå klockan 13. Där träffade vi Sten Rosin och diskuterade allt möjligt om den kommande begravningen. Den kommer ske i Ljusdals Kyrka den 22 Januari och förrättas av Komminister Magnus Boäng.
Då vi har en präst i släkten också diskuterade vi valet av präst innan det kom på tal men vi bestämde att välja en av församlingens präster och låta honom få vara just en nära anhörig utan att behöva jobba samtidigt. Jag tror han blev lättad över det.
Vi bestämde också kista, bokade Odd-Fellow i ljusdal för minnesstund efter begravningen, utformade en fin begravningsannons och bestämde vilka tidningar den ska sättas in i. Vi bestämde också att vi ska ha bisättning i kapellet bredvis kyrkan nu på tisdag.
Vi var lite oroliga för hur vi skulle klara besöket på rosins men det gick bra och dom var väldigt duktiga.
Sedan for vi på blomsteraffären och bestämde kistdekoration.

Begravningen kommer bli för den närmaste kretsen och endast ett fåtal vänner som min mor och jag har bjudit in. Då den närmaste kretsen är ganska stor så kan det bli rätt många människor där men  man kan ju göra det litet och värdigt ändå. För det är min fars vilja. Han ville ha det litet och värdigt utan massa hyllningstal, kungaförklaringar och glorifieringar. För det var inte han. Han var en enkel och anspråkslös man. Han var hela tiden av åsikten att "ha det nödvändigaste men inte mer".
Om någon som kommer ändå känner att ni vill hålla ett litet, enkelt och värdigt tal så ska ni naturligtvis göra det. Blir det litet, enkelt, värdigt och i görans anda så är min mor och jag glada över det.

Musik ska också väljas. Göran älskade musik. Han utövade mycket musik i unga år men intresset satt i hela tiden. Han började nästan alltid bilfärder med att slå på stereon och han spelade på flygeln hemma varje kväll han kom från jobbet och varje dag han var ledig. 
In och Utgångsmusik och psalmer tror jag vi ska välja senare tillsammans med prästen. Jag har börjat titta på förslag. Jag hoppas att farmor och farfar, om dom vill göra det, tar fram en psalm också. 
Jag ska också fundera på om vi vill ha något soloinslag.

Det är en del som måste göras som sagt. Men min mor och jag tar en dag i taget. Vi hanterar våran sorg och saknad, tar hand om varandra, våra hem och våra liv och det hoppas jag att alla ni som blivit berörda av görans bortgång också gör.

Vi har så många års fina minnen att dela. Och det kommer vi att göra med all värme. För även om Görans kropp och själ finns kvar här så är min övertygelse att det är den vi tar farväl av och lämnar över till gud på begravningen. Göran är inte här längre. Han är redan på andra sidan. Han tittar på oss nu med stolthet, rörelse och evig tacksamhet över hur vi minns honom och tar farväl av honom här. För Göran lever, inte här men på en annan plats. Vi kan inte se honom, inte höra honom men vi kan känna hans närvaro. Och kom ihåg. Han ser oss och han hör oss. Han finns i oss.

I Tro, Hopp och Kärlek

Varma Kramar och all tacksamhet till er alla !

// Eran Rickard



Bred dina vida vingar, o Jesus över mig,
Och låt mig stilla vila, i ve och väl hos dig.
Bli du min ro, min starkhet, min visdom och mitt råd,
och lått mig alla dagar, få leva av din nåd.

Förlåt mig alla synder, mig rena i ditt blod.
Giv mig ett heligt sinne, en vilja ny och god.
Tag i din vård och hägnad oss alla stora, små,
Och låt i frid oss åter, till nattens vila gå.


En psalm min far tyckte mycket om och spelade ofta på flygeln hemma.