Ricardus

När gravljusen brinner vi minns våra döda, vi minns deras tid som vävdes med vår.
Fast saknad kan bränna som svedande låga, vi anar den frid som inte förgår.

När gravljusen brinner och sorgen får tårar, som skymmer vår blick och rör vid vår kind.
Vi längtar din himmel där sorg blir till glädje, vi känner din tröst i hjälparens vind.

De gravljus som brinner är spegling av ljuset, som lyser i död så natten blir dag.
Det ljuset är kristus som möter vid gränsen: Kom, var inte rädd, min vän, det är jag.

Psalm 880 ur psalmer i 2000-talet.

Så står vi här igen. Ett år senare.
Mycket har hänt sedan dess men jag vet inte om sorgen och saknaden efter Göran har förändrats särskilt mycket. Det är klart att man bär detta på ett helt annat sätt nu än vad man gjorde i början. Man har blivit mera van andras frågor om detta också och betydligt mer van att ge svar på dessa frågor. I början reagerade jag nog ganska bryskt på utomståendes frågor och förtvivlan över en gods väns för tidiga bortgång men jag har vant mig vid detta nu.
Jag kan nog uppskatta att prata offentligt om Göran nu med utomstående. Det är nog viktigt för mig själv också att få prata om honom. Men man ska inte stressa. Man måste tänka på sig själv också, på sin egen bearbetningsprocess. Jag kan nog känna att kort efter Görans bortgång så tänkte jag inte på mig själv. Jag var mera mån om andra. Att hjälpa andra med sin sorg, vara en röst utåt för familjen när ingen annan orkade med att vara det just då. Utan att tänka på mig själv. Det gav också senare konsekvenser då jag inte riktigt orkade med någonting längre. Jag hade skjutit mig själv, mina egna reaktioner och min egen sorgeprocess åt sidan och man kom till den punkten att nu MÅSTE man ta tag i den om man ska komma någonvart. Och det har jag tydligen gjort även om det har tagit emot ibland. Med hjälp av familj, släktingar och vänner och proffesionellt utbildade människor som kan möta människor i svåra situationer så kan man komma långt. Riktigt långt.

För exakt ett år sedan lämnade Göran oss. Jag minns det väl. Hela veckan vakade vi på sjukhuset framtills knappt en timme in på den 9 januari. Klockan fem i ett somnade Göran lugnt och stilla bort från oss.

Ibland känns det som att tiden gått fort, ibland känns det som att det hände för flera år sedan.
2009 som Göran missade var ett jobbigt år. Mitt i allt har man lärt sig mycket om sig själv och lär sig fortfarande i hur man hanterar såna här situationer.

2009 har ju såklart varit ett sorgeår. Både för mig och min mor har det varit mycket resor. Det har varit bra tror jag. Man tänker på mycket annat då.
För mig har det varit många turer till Stockholm, så väl för att göra ärenden helt själv som att träffa bekanta. Jag var på melodifestivalen i mars och på Idol-finalen nu senast i december.
Det blev 3 turer till Köpenhamn, i våras för flight spotting och hälsa på en bekant som också sysslar med flight spottning som bor utanför Köpenhamn. I somras på semestern då jag först var i Köpenhamn på flight spotting och sedan flög vidare till Amsterdam för att flightspotta på europas bästa flygplats för fotografering.
I Augusti var jag också på ännu en resa till Danmark, denna gång i syfte att följa flygshowdagarna på Roskilde Flygplats. En oförglömlig upplevelse.
Midsommaren spenderade Eva och jag i Göteborg där jag hade lyckats lura med henne på AcDc konserten på nya ullevi. Också det en oförglömlig upplevelse.
I höstas var vi på personalresa också. Vi åt och drack mycket gott och såg på teatermusikalen "Hairspray" på Chinateatern. Mycket uppskattat.
I oktober var jag på Champions of Rock. Och vad är nu detta kanske ni då undrar. Det är en show med låtar av gruppen Queen som den svenske musikalartisten Peter Johansson har satt ihop. Han och 2 gästartister turnerade runt om i sverige i höstas med detta mycket uppskattade projekt.

Och ni som läst bloggen vet att min mor och jag tillbringade julen i Funäsdalen och Nyår i Stockholm på skansen.

Vi försöker leva ett normalt liv så gott det går. Det är helt enligt Görans vilja. Han visste att han med sin sjukdomsbild levde på övertid och var så glad och tacksam för varje ny dag han fick. Han förstod att det kunde ta slut när som helst. Vi som levde honom närmast visste om detta även om vi självklart ville tro att vi skulle få många fler år tillsammans.

Jag skulle med rätta vilja påstå att det är inte många män som varit så verksamma inom samma yrke under så många år som Göran. Han jobbade på Delins redan som liten "Springpöjk" som dett hette då. Sen jobbade han sig uppåt i Stockholm och under en kortare tid i Schweiz innan han slutligen engagerade sig i Delins på heltid som butikschef på 2 delinsbutiker innan han slutligen tog över som butikschef på butiken i Färila och VD för Delins 1990. Därifrån jobbade han nog runt 70-80 timmar i veckan.
Därför säger jag med hela mitt hjärta att det är ovärdigt så det förslår att denna man inte skulle få avsluta sitt uppdrag med flaggan i topp och på ett snyggt och värdigt sätt ! Han skulle inte behövt sluta så som han slutade, att somna bort efter ett halvårs fruktansvärd kamp mot den svåra cancern i levern. Han somnade visserligen bort så lugnt och stilla som det är mjligt men hans slut och hans sista halvår i livet var ovärdigt honom !

Vi som levde honom närmast visste om att han hade förutsättningar för att kunna utveckla denna fruktansvärda sjukdom men det är ju knappast något man går och tänker på varje dag men alla hoppades såklart in i det längsta på att han skulle få slippa detta. Det gjorde han inte. Även om slutet blev så lugnt och stilla som det bara kan bli som blev slutet ovärdigt honom ! Han borde ha fått sluta med flaggan i topp som pensionär i flera år efter lyckad försäljning av sitt företag och inte på det där viset mitt uppe i sitt liv och sin arbetsgärning.

2009 har nu gått och Göran har saknats i mycket. I vardag, i fest, i fritid, i arbete, på resor och i många fler situationer.

Men livet går vidare. Och vi med det så länge livet ger oss tid. Jag tror att Göran har kommit hem nu. Alltså till det himmelska hemmet eller den andra sidan om man så vill. Där vi alla utgår ifrån och en gång kommer tillbaka till.
Som texten går i sista versen i psalm 323. "De kära som gått förut, där väntar oss dagen lång. Änglarna på harpor slår och sjunger välkomstsång".
Jag skulle vilja återge en sångtext som prästen Hans-Eric, en bekant till mina farföräldrar skrev till mig i dagarna efter att Göran gått bort:

//:En dag ska dina frågor få svar://
Dina tårar jag ser, när du ropar, när du ber.
Mitt barn Jag ska bära dig!

Tack för det Hans-Eric. Jag tolkar texten så att den menas att vi aldrig är ensamma Även i dom svåraste och jobbigaste stunderna så finns Guds närvaro och kraft med oss för att hjälpa oss att ta oss igenom detta.
För så är det ju. Vi är aldrig ensamma. Även den som har valt att inte tro på gud är aldrig ensammen. Ingen är ensammen på grund av dom högre makterna. Någon som älskar dig och vill dig väl går alltid vid din sida.

Jag personligen är en kritiskt granskande troende människa. Min tro går nog någonstans mellan det traditionella, det spirituella och det vetenskapligt bevisade. Man får precis som i allt annat aldrig glömma bort att ställa påståenden mot vetenskapligt bevisad fakta i sin jakt på att finna sanningen. Det gäller även bibliska påståenden. Och man slutar aldrig att mognas i trosfrågor. Det är ett sökande efter svar som pågår genom hela ens liv helt enkelt.

Jag har redan skrivit mycket djupgående om Görans livsgärning här hos oss i många blogginlägg så jag tänker inte göra det här igen. Det vore bara att älta och sånt avskydde Göran. Lev för dagen som den kommer istället ! Man ska vara en "fånga dagen människa med kort framförhållning". Man ska leva fullt ut och man ska ha mål och planer för sitt liv. Men man ska samtidigt ha respekt för livet. Det jordiska livet som vi lever i nu är precis som allting annat och varar ju därför inte för evigt. Det kan man bli påmind om när som helst när man minst anar det. Görans bortgång var en sådan påminnelse. Jag tror att mycket av det otroliga lugn Göran hade ända fram tills sista andetaget bottnade i både en stark egen trosuppfattning och en stor respekt för livet. Han var en hårt prövad man som fått se mer än många av både livets fram och baksidor. 
Allting kommer inte bli som man tänkt sig men det får inte hindra någon från att leva för dagen fullt ut. Även om jag erkänner att jag själv är bra duktig på att oroa mig varje dag för ovesäntliga saker. Men så är det nog för många. Jesus säger det själv på ett bra sätt i matteusevangeliet: "Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den ska själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga".


Idag är det den 9 Januari 2009. En klar, solig och kall vinterdag. Precis som förra året. Vi har varit till graven, lagt ner blommor och tänt massor av ljus. Som psalm 880 som jag skrev i början vill berätta för oss. Gravljuset är ljuset som lyser upp mörkret så att natten blir dag och markerar att livet inte upphör i och med döden från det jordiska livet utan bara är en skiljevägg till det eviga livet som öppnas i ljuset.
Alla som på något sätt kände Göran men inte har möjlighet att besöka hans grav, tänd ett vanligt ljus och minns honom med värme. Jag tror att det är så han vill bli ihågkommen. Med enkelhet och värme.

Låt oss be.

"O Gud, du vet vad vi tänker och känner på denna dag då ett år har gått sedan våran Göran lämnade oss och gick hem till dig. Låt oss få gå i sinnesfrid hos dig och följa dig som dina barn. Ge oss ledning, värme, kärlek och beskydd så länge vi får vara kvar i det jordiska livet.
Vi ber för att Göran har fått komma hem till dig i ditt himmelska hem. Att han där får leva i glädje, i frid och ro, utan sorg och nöd precis som du har lovat oss i den heliga skriften. Göran trodde på dig och levde sitt liv för dig.
Låt ditt eviga ljus lysa för honom. Vi ber för att Göran nu har återförenats med sina kära som gått honom före. Farfar Paul, Farmor Karin, Morfar Jonas och Mormor Britta.
Vi ber dig också om vi som är kvar här får komma hem till dig när vi fullbordat vårat uppdrag och återförenas med våra kära som redan finns där.
Detta ber vi om i ditt heliga namn.

Amen.

Vi lyser frid över Görans minne och bevarar honom i våra hjärtan.


I will remember you, will you remember me ? (jag kommer minnas dig, kommer du minnas mig ?) är en sång som blir påtaglig en dag som denna. Den har något att säga oss alla. Ett budskap både till den avlidne men även till oss från dom om man så vill. Den handlar om att man lovar att man alltid kommer att minnas denna person och frågar om man själv kommer bli ihågkommen även fast man vet att man inte kommer få något hörbart svar och framför allt att man ska minnas det som varit med värme. Även fast det inte blev som man hade tänkt sig.

http://www.youtube.com/watch?v=XQtAOuBjysc